22 juli 2011.

Det senaste dygnet har nyhetsflödet präglats av rättegången mot Anders Behring Breivik. Nyheterna har fått mig att tänka en del på de dygn jag spenderade i Oslo och i trakterna kring Utöya bara timmar efter dåden.

Jag minns fortfarande hur jag och min kollega satte oss i bilen på väg mot Oslo bara timmar efter nyheten om bomben som gick av i regeringskvarteren. Efter jag vridit om nyckeln i tändningen på bilen började nyheterna.
"Ungdomar på ett ungdomsläger utanför Oslo uppges ha blivit beskjutna, det kan ha samband med bomben i regeringskvarteren".
Just då, på parkeringen i trygga Borås verkade allting så overkligt. Varken jag eller Peter hade en aning om vad det faktiskt var som hade hänt. Vi hade ingen aning om bomben och det som hänt i Utöya ens hade ett samband,

Färden mot Oslo gick fort, Peter ringde samtal, letade case och jag körde och tänkte. Och nyheterna fortsatte och uppgifterna fortsatte strömma in.

På natten var vi framme i Oslo och mötte vårt första case. Han hade varit i lokalerna i huset bara en timme innan bomben sprängdes utanför men blev färdig lite tidigare. Så han gick vidare.
Sen sprängdes bomben.

Det finns många minnen jag bär med mig från Norge de där dagarna.
Som när vi vaknade på morgonen vid 6-tiden och det uppgavs att upp mot 80 personer blivit skjutna på Utöya. En sån obeskrivlig känsla, 80 människor. I princip avrättade. En siffra som senare inte visade sig stämma.

Promenaden i Oslo bland glassplitter och unga vuxna som vaktade avspärrningen. Killar och tjejer, många yngre än mig själv med handeldvapen och ångest i blicken. Jag såg deras oro och jag kände med dem. Ingen visste vad som hade hänt, och om det skulle kunna att hända mer. Deras händer som krampaktigt höll i stora, tunga vapen.

Och mötet med Ali. Ali som legat kvar i busken när en man i polisuniform ropat att
"Jag är polis och det är ingen fara, ni kan komma fram nu".
Ali som såg sin vän, som han nyss hållt i handen bli avrättad mitt framför honom när hon sprang mot vad hon trodde var hennes räddning.
"Jag tyckte det var konstigt, poliser brukar vara flera". En magkänsla som räddade hans liv. Jag minns hans ögon som var mörka, tomma och på något sätt såg det ut som de aldrig skulle glittra igen. Det kanske de aldrig kommer göra. Alis bror som kramade Alis axel med sin hand. Hans pappa som tittade med oroliga och ömsinta ögon.

Färden mot Utöya och krångligheten att komma in genom alla avspärrningarna. Vi fann vägen genom en äppelodling på grund av att jag pratade med människor vid en minnesstund.
"Det finns en väg som inte är avspärrad, den är lite hemlig och går förbi en äppelodling."

Synen av denna lilla ö i den vackra fjorden, där så många människor mist sitt liv. Det var så overkligt att denna fantastiskt vackra plats med soldis och glittrande vatten kunde vara en brottsplats.
Likbilarna som åkte skyttetrafik, liksäckarna som låg längs stränderna och båtarna som letade efter saknade människor. Mediauppbådet.
Otillgängligheten. Teleobjektiven.


Ett av mina starkaste minnen är dock i minnestunden i kyrkan precis vid Utöya. Vi valde den framför minnesstunden i Oslo. Överlevande och anhöriga samlades där, och senare visade det sig även att att Prins Haakon och hans Mette-marit var där.

Jag och ett tiotal andra fotografer, journalister och videoreportrar stod på balkongen och såg ner på anhöriga, överlevande och boende i närområdet. Prästen talade och en ung tjej som övat prickfritt under tiden vi gick in i kyrkan skulle sjunga "my heart will go on".
Hennes röst brast under framträdandet och jag såg hennes tårar. Det var någonstans där jag insåg vad det egentligen var som hade hänt.
Att över 70 personer hade blivit avrättade. 70 personer, och hundratals som blivit traumatiserade för livet. Föräldrar som mist sina barn, syskon som mist en bror eller syster, vänner som mist varandra.

Jag tittade på mina kollegor från andra medier som alla stod till vänster om mig. Alla var män. Förutom jag själv, såg jag bara en till som fällde tårar under minnesstunden. Som kanske också just då insåg, att det kunde varit någon han själv älskat som dött i bomben eller blivit skjuten. Vi tittade på varandra. Det värkte i kroppen. Vi log trötta mot varandra.

Sen skulle pressen ut, vi fick inte vara kvar. Jag gled upp bredvid en kvinnlig polis och frågade, "om jag lägger ner kamerorna, får jag stanna då?" Det fick jag, kanske på grund av att jag frågade, eller på grund av att hon såg att jag gråtit. Jag torkade mina blöta ögon och la en hand på axeln på henne innan jag gick ut från kyrkan som tack efter minnesstunden. Hon nickade till svar. Hon hade rött hår i hästsvans och kragen på hennes skjorta var blöt av tårar.

Jag ställde mig bland de flåsande fotograferna och ja, även jag fick bilder på prinsen och hans gemål. Jag fick också bilder på alla ministrar som var där. Jag tog alla jävla bilder som jag fick betalt för och några till.
Men jag fick uppleva sorgen och manifestationen för de som mist sina liv.

Terrorattentaten i Norge har skakat ett land, en befolkning och till viss del västvärlden.
Jag är glad att jag fick möjligheten att åka dit och ta del av människor historier. Många människor var varma och öppnade sig och jag är glad att de gjorde det, att lät mig få veta.
Jag har fått en erfarenhet som är ovärderlig, även om jag på vissa sätt önskar att det inte fanns några såna uppdrag inom mitt yrke. Men tyvärr gör det det. Alldeles för många. Och, det måste berättas om dem.

Om cirka tio veckor döms Anders Behring Breivik. Jag litar på att han får det straff han förtjänar och hoppas innerligt att han en dag, om så om femtio år, inser vad han gjort. Den insikten kommer vara det största straffet en människa kan få.

/Sandra