Jag var på Nyköpings Gymnasium som i år fick ta emot Emrich-fondens pris.
När jag var tonåring fick jag möjligheten att tillsammans med min högstadieklass att åka till Auschwitz. Ett laddad begrepp om något. Ett koncentrationsläger. En maskin med ett enda mål, att mörda människor. En gryta av puttrande hat. Emrich Roth överlevde hatet.
Vi omges av det dagligen fortfarande och igen. Missnöjet som förvandlas till hat. Vi ser det på väggarna på hus i staden, vi ser det i kommentarsfälten på nätet, vi hör det viskas på bussen. De små viskande orden som sakta växer.
Jag säger ofta att det är konstigt att vi hatar så mycket när det enda vi säger oss vilja - är att älska. Det borde vara lättare att älska sin nästa och inte hata. Att älska sin nästa är att våga säga ifrån, att inte vara tyst och titta bort när man ser någon bli orättvist behandlad. Civilkurage.
Jag tycker ni kan lyssna på Emrich Roths berättelse i bakgrunden, när ni diskar, jobbar, vad som.
och inte glömma, att när alla de som varit med om något så hemskt inte längre finns, är det vårt ansvar att försvara demokratin och kärleken.
/Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar